Lufus and the infinite sadness

jag har inga illusioner längre om att jag måste bete mig på ett särskilt inprogrammerat sätt. det är väldigt skönt och är en sak jag krigat för i många år. var är medaljen?

jag behöver ingen medalj.

den här hösten och vintern känns som terminer då jag kommer i princip inte ha någon slags kontakt med min bror. det känns lite trist och förutbestämt sådär, men.. varför tänker jag på det här? jag saknar honom. idjüt. sluta vara så stolt.

idag ska jag på bob hund, ifall biljetter ännu finns. jag hoppas. en spelning kl 16.00, och sedan maskeradfest. awesome day is awesome.

Det tog mig flera år att förstå.