Lufus and the infinite sadness

JDs sista monolog passar så bra in just nu, så otroligt bra, jag behöver bara redigera meningarna lite.

Jag bygger alltid upp saker så mycket i mitt huvud att de omöjligt kan leva upp till mina förväntningar, att det alltid slutar med att jag blir besviken. Är inte ens säker på varför det betyder så mycket för mig.
Jag antar att dom flesta människor vill tro på att det dom gör är otroligt viktigt, att folk värdesätter varenda ord vi säger, att de faktiskt bryr sig om vad en tycker.
Sanningen är: du borde inse att du är lyckligt lottad även om du bara någon enstaka gång ibland får chansen att påverka en annan person värld, och kanske få den personen att må lite bättre.

Jag förstår inte riktigt varför jag vill att folk ska bry sig så mycket om det jag gör och det jag säger.
Men det är skönt att ha släppt det nu iallafall, för nu kan jag nog börja bry mig på riktigt om mig själv och lära mig ta hand om mig själv. Inte på låtsas (när man intalar sig själv gång på gång, att nu gäller det) men på riktigt.

Kanske är jag mer redo nu.

Hejdå en stor bit av mig själv.